Jag brukar besöka bilutställningen i Jönköping på långfredagen varje år.
Det är inte så långt från sommarkåken i Hästholmen till Elmia men jag har ännu inte bestämt mig för att åka i år.
Massor av folk, massor av bilar, bågar och annat. I kväll har jag kanske funderat färdigt.

I min livliga ungdom

åkte jag bland annat runt i den fränaste bil man kan äga, en Pontiac GTO Convertible 1967. Faktiskt är det den enda bilen jag verkligen ångrar att jag sålde. 35 000. 1986 tror jag.
Kostar idag tio gånger mer. Ibland har jag haft lust att kolla upp om det är möjligt att köpa tillbaka den.
Numera har den gått på export, jag undrar vilket land den hamnade i?

Bilen hade varit i Sverige sedan 76-77 om jag minns rätt, och snurrat i Luleåtrakten hela tiden.
Faktum är att jag bestämde för en GTO redan i fjortonårsåldern när jag såg just den här bilen tuffa runt i stan. Då var den svart med tunn röd rand. Original hade den varit ljus grönblå metallic.
Manuell låda, Muncie M20. Originalmotorn hade frusit sönder och numera var det en 455 med original 400-topparna och en Holley 780 som grädde på moset.

Det första jag gjorde efter att ha hämtat bilen mitt i smällkalla vintern med biltransport var att knuffa in bilen på motorgården, hissa upp den med domkraft, greppa bågsågen och kapa avgasrören mitt under bilen.
Och sedan ut och gasa med raka rör och taket nere! Vilken känsla när man är 20 år och inte ett dugg vuxen …