I morse när klockan närmade sig halv sex var det alldeles lugnt väder. Solen torkade upp nattens spår av regn från gatorna och Fyrisån låg alldeles spegelblank. Det tar förresten cirka en kvart att trampa cykel till jobbet. Min nya fina Skeppshult. Märkligt nog var det lika lugnt i ån när jag trampade hemåt klockan tre. Jag har aldrig upplevt en dag i min nya stad utan att irritera mig över blåsten. Förrän i dag. Det måste noteras så att jag kan gå tillbaka och minnas dagen för det är säkerligen väldigt sällsynt med flaggor som hänger likt blöta disktrasor från morgon till kväll. Okej, visst är det lite vind nu på eftermiddagen men det är så lite att det knappt märks.
Den andra hälften jobbar kväll. Jag kommer att svälta ihjäl om jag inte ser till att skaffa föda, antingen från thaiköket i närheten eller så blir det en vända till Ica Maxi för att inhandla något onyttigt att steka ihop efter kvällens spinningpass.
Ojdå, det är visst jättelänge sedan jag hackade ihop någon text här. Det beror i första hand på att jag lever ett liv som möjligen är intressant för nära släktingar men bara tröttsamt att läsa om för övriga bekanta.
Midsommardagens morgon. Vaknar pigg och utvilad efter en stilla hemmakväll med middag, en (1) öl och långfilm på tv. Jag har ju alltid varit morgonpigg – och nu är det tidig morgon alla dagar. Under veckorna ringer det klockan fem på morgonen, fast oftast är jag vaken redan innan det är dags. Vi börjar egentligen halv sju på renhållningen men nästan alla chaufförer är i sina bilar redan innan sex. Lite trafik, enklare att tömma komprimatorer innan varuleveranserna står på kö vid affärskomplexen. Dessutom inebär det att vi kan avsluta dagen lite tidigare och njuta av den ljusa men blåsiga Uppsalasommaren. Satan vad det blåser här. Luleå är vindstilla i jämförelse.
Jag har alltså skaffat jobb under sommaren. Kommunalt. Sopgubbe. Låter som ett skitjobb men jag trivs faktiskt riktigt bra. Arbetskamraterna är trevliga och jag lär mig att hitta i staden (vilket jag gjorde ganska bra redan innan, killen jag vikarierar för sade sig vara förvånad över min lokalkännedom) och allt är bara toppen. Mina farhågor om den krånglande ryggen visade sig vara obefogade. Jag har tvärtom bara blivit bättre för var dag som gått. Märkligt – men glädjande. Hela jobbgrejen är en chansning. Om ryggen håller så har jag garanterat goda, lokala vitsord när jag slutar i höst. Sånt kan vara värdefullt på den lokala arbetsmarknaden. Särskilt eftersom jag aldrig har fått några skriftliga utlåtanden från mina tidigare arbetsgivare i Luleå. Det har inte känts viktigt, alla mina jobb har jag fått genom personliga rekommendationer. Sånt funkar inte här i min nya stad av förståeliga skäl. Å andra sidan – om det slutar i rygghaveri och jag tvingas avbryta eller vara hemma en tid, ja då har det helt plötsligt varit en nackdel att jobba i trafiken. Ett betyg som innefattar utlåtanden om sjukskrivning och dålig rygg är förödande när jag söker nästa jobb. Men så blir det naturligtvis inte. Det här fixar jag.
Kära sambon ska jobba på två ställen i sommar. Allt för att dra in deg inför höstens skolgång. Hon är ihärdig, det måste jag säga. Antalet lediga dagar, kvällar och timmar tillsammans blir lätträknade framöver. Ett nödvändigt ont som vi får härda ut tillsammans. I och för sig är det inga större problem, jag behöver mycket tid för mig själv och jag tror att hon också mår bra av att vara för sig själv ibland.
Ja det var väl allt för i dag. Ska försöka bättra mig på skrivfronten, jag är alldeles för lat.
