Kreativ torka

Lediga dagar lägger jag ganska mycket tid på grubblerier.
Jag är en grubblare kort och gott. Introvert. Det är både bra och dåligt tycker jag och det är inget jag kan ändra på.
Den här sommaren och hösten, eller kanske egentligen det senaste året, har jag grubblat mer än någonsin tidigare. Vad det beror på vet jag inte. Åldern? Tappad sug?
Mina vanliga fritidssysslor har blivit lidande. Jag fotograferar nästan ingenting, jag är sällan i garaget och pysslar med hobbybilarna och jag skriver inte mycket heller.

Det finns förstås naturliga orsaker till att kameran legat i fotoväskan mest hela tiden. En krånglande axel har hindrat mig från att lyfta systemkameran på rätt sätt, sedan blev axeln opererad och den tog sin tid att rehabilitera. Det har inte varit några motortävlingar eller bilträffar i år av kända anledningar och det är nog huvudkällan till att det är som det är. Naturligt onaturliga hinder helt enkelt. Jag kan leva med det, nästa sommar är förhoppningsvis allt tillbaka i gamla hjulspår.

Dessutom blev jag – första dagen efter en tremånaders sjukskrivning – uppsagd från jobbet på Arlanda, min arbetsplats sedan 14 år. Jag är långt ifrån ensam som drabbats av detta och det går ju inte att vara bitter. Jag har inte kunnat påverka situationen i någon riktning. Det är helt enkelt bara skit det som händer med pandemihelvetet, så från och med årsskiftet är jag utan anställning. Frågan är vad jag ska göra i framtiden?
Jobba som chaufför i någon form? Ärligt talat är det inget jag längtar efter men nu går det inte att vara kräsen. Sitta bakom en bussratt i Uppsala i väntan på bättre tider kanske.
Helt klart är det lite halvdåliga odds att få något inspirerande arbete när man är 57 år och egentligen inte har några papper på kompetenser. Så funkar arbetsmarknaden i dag.
Man satsar inte på så gamla och oprövade hästar helt enkelt.

Byta spår? Ja, kanske det. Inom kort ska jag konferera med min kontakt på trygghetsstiftelsen som rycker in när många blir friställda.
Lära mig hantverket att programmera, bli kodapa? Möjligen. Frågan är om det finns en arbetsmarknad för mig. Intellektet och intresset finns.
Just nu hänger allt i luften.
Det lilla hopp som fanns att bli återanställd tycks vara ännu mindre nu. Flygbranschen är fortsatt svag. Den vänder nog inte i förrän det finns ett effektivt vaccin, om det ens blir tillräcklig uppgång då.

På något sätt kommer det garanterat lösa sig för mig. Det svåra blir att hålla humöret uppe och inspirationen levande tills det ordnat sig.
Att ligga i soffan och glo på publikfria hockeymatcher och motortävlingar i TV-apparaten är en liten tröst, dock en väldigt klen sådan.

Leva och överleva i väntan på bättre tider. Där har vi det!

Våra resor saknar jag så oerhört mycket. Bilden är från Sicilien 2012.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *