Året som inleddes med mörker på det personliga planet ljusnade i slutet av april då jag fick jobb hos Uppsala Kommun.
Dagtidsjobb kändes toppen till en början efter den själadödande arbetslösheten efter covideländet som ryckte undan mattan för mig och min arbetsgivare.
Den kommunala lönenivån låg en liten gnutta över a-kassan men det kändes okej ändå. Bättre än att sitta hemma och deppa. Livet tar ju inte slut vid 57. Skönt att vara ledig varje helg och varje kväll även om det är svårt att konvertera till dagtidsrutiner. Inga lediga dagar mitt i veckan, ingen sovmorgon och inga möjligheter att lägga schemat efter eget gottfinnande.
Och någonstans kände jag på mig att jobbet på Arlanda skulle komma tillbaka när allt blivit mer normalt. Från 1/12 är jag återanställd. Tillbaka till det gamla, sedan snart 15 år invanda. Det känns riktigt bra!
Det är ändå ganska kluvna känslor eftersom jag verkligen har haft en trivsam tid när jag kört omkring med hjälpmedel runt hela Uppland. Vårdsängar, rullstolar, lyftar och annat. Många möten i hemmen hos familjer i olika stadier av sorg. Sånt som kan vara oerhört jobbigt men också karaktärsbyggande.
Om några veckor byts en bil mot en annan.
